GRIS.
Fram till 50-talet hade vi en hushållsgris som slaktades på hösten. Från och med denna tid började man allmänt att köpa en gris eller en grishalva från slakthuset.
Denna gris kom till gården som en smågris på ungefär 15 kilo, som köptes från en smågrisbil som åkte enligt en återkommande turlista som stod i ÖC.
Grisen hade sin stia längst in i ladugården och där fick den vara tills den leddes ut till slakten.
Maten den fick var skummjölk som köptes tillbaka från mejeriet, havremjöl, potatis, foderbetor och gräs och så hade den halm att böka i.
Grisslakten började med att jag fick i uppdrag att gå till slaktaren och beställa tid när han kunde komma, det var före tiden då vi inte hade telefon. Slakten började ganska tidigt på morgonen för det var ju mycket som skulle göras med slakten under dagen. Så vi var uppe tidigt och kokade vatten i den strora bykgrytan. Slaktaren hade ett tryntränsel som han trädde över överkäken på grisen och som han styrde grisen med. Eftersom grisen inte hade fått någon mat det senaste dygnet, för att den skulle vara tom i magen, så var den på dåligt humör och grymtade och småskrek innan den fick på sig tryntränset. Nu blev det ännu värre skrik när grisen leddes ut ur ladugården, vilket föranledde att de andra djuren blev oroliga och att hästen stampade i spiltan.

Ute på ladugårdsbacken skulle sedan grisen klubbas genom att slaktaren satte en slaktmask mot grisens panna och far slog på masken med en träkluppa, varvid en sprint som löpte i masken trängde in i pannan och grisen dog. Grisen låg sedan i dödsryckningar och sparkade, men slaktaren låste fast grisen med sina knän, så att han kunde sticka den och samla upp blodet med en skopa och tömma över det i en bunke där det var min uppgift att vispa det så att det inte levrade sig och det kunde pågå en god stund.

Sedan skulle grisen skållas i varmvatten så at borsten lossnade. Till detta hade man en skållho som fylldes med lagom mängd vatten av lämplig temperatur, sedan lades grisen i, på ett par i förväg ilagda kättingar, med vilka man vände grisen i vattnet med ett antal gånger tills borsten började att släppa. Då började skrapningen, till vilket man hade plåtkoner som man skrapade bort borsten med. Hornhylsorna på fötterna drogs bort med en krok.
En galge träddes in bakom hälsenorna på bakbenen och grisen hängdes sedan upp i brygghuset, där urtagningen av inälvorna sedan skedde. Sedan fick grisen hänga över natten, för att nästa dag styckas, men det gjorde far själv.

Därefter blev det bråda dagar med att ta vara på slakten. För att göra korv så togs tarmarna tillvara. De skulle först tömmas på sitt innehåll och sedan sköljas, det gjordes i en liten bäck ute i kohagen, där det var ett naturligt vattenfall som underlättade sköljningen. Tarmarna vändes ut och in och skrapades rena.
Jag har ett minne av att mor gjorde ett slags pannbiffar som var från ett gotlänskt recept och som hon kallade "smäckor", som jag tyckte var väldigt goda.

Mycket av de finare delarna på grisen som filén och kotletterna konserverades, dvs maträtten tillagades och lades i glasburkar med en gummipackning mellan locket, samt placerades i en konserveringsapparat med plats för 8 enlitersburkar. Dessa kokades en viss tid och fick sedan kallna innan de ställdes ned i källaren. De kunde förvaras lång tid, men man provade fortlöpande om vakumet i burken fungerade genom att provdra i gummipackningen. Det hände ibland att locket lossnade och hade inte den konserverade maten tagit skada så kunde vi få söndagsmiddag mitt i veckan!

Far hade hand om insaltningen av fläsk och kött. Hur det gick till finns beskrivet i Hemmets Kokbok utgiven 1919: Köttet lägges ned i det iordninggjorda kärlet, varvtals med salt. Man använder härvid bäst grovt salt, emedan detta innehåller mera sälta än det fina saltet. Skinnsidorna lägges nedåt och köttsidorna mot varandra. I botten läggas stekar och bogar med läggarna inåt och så tätt tillsammans som möjligt. Alla små hål och gropar fyllas med salt, så att dessa ej direkt röra vid varandre. När allt kött är nedlagt, strös ett tjockt lager av salt över, en botten lägges på och därovanpå ett par väl rengjorda stenar som tyngd.
Köttet får så stå, tills saltet smält. Den lake, som bildats, täcker ej då vanligen köttet, utan man måste koka en särskild Saltlake: 12 lit. vatten, 3 kg. grovt salt, 100 gr. kalisaltpeter, 400 gr. strösocker.
Saltlaken kokas och skummas väl samt får fullständigt kallna, innan den hälles över köttet.
Köttet bör ofta tillses. Blir laken möglig, visar detta, att den är för svag och bör då kokas om med mera salt.

Det gjordes också blodpuddig och svartsoppa, samt fläskkorv och prickig korv som vi rökte i ett rökhus som vi hade i en backe bakom tvättstugan. En vanlig maträtt var stekt fläsk med potatis och löksås.

Tragedi i stian. En gång när vi kom ut i ladugården så låg grisen död den var ganska stor, så det blev sorg i stugan. Vad skulle man göra med en död gris? det var ju nedlagt en hel del i uppfödningen av den. Men resultatet blev att den koktes och blev hönsfoder.

Tillbaka