På vintern avverkade man i skogen, till bränsle, för uppvärmning och för eldning i järnspisel, samt för sågning av virke till reparationer av byggnader på gården. Det fanns en bysåg där man kunde få virke sågat.
Det som skulle bli ved sågades i meterlängder, klövs och lades upp i en trave för att torka under sommaren. Därefter lades veden in i veboa för att efterhand under vintern sågas upp och huggas för eldning i pannan eller spiseln.
Det var även lämpligt att köra ut gödsel när det var vinterföre, man lade av det i högar och sedan spred man ut det på våren.

På våren gjordes översyn på alla stängsel runt åkrar och ägogränser, för att hindra att grannens djur skulle kunna komma in eller att de egna djuren skulle kunna gå ut. När jag var liten såsom i småskoleåldern var det vanligt att gärdsgårdarna var av typ hankgärdsgård som gjordes av kluvna smala granarslanor som lades ovanpå varandra mellan stolpar sammanbundna av granvidjor som gjordes mjuka genom att värmas över eld.
Efterhand så ersattes hankgärdsgårdarna av taggtrådsstängsel som blev billigare och effektivare att inhägnamed.

När våren närmade sig maj månad, började jordarna att torka upp så att vårbruket kunde börja. Man började med att så konstgödning på betesmarker, så fort det började att växa.

Spannmålsodling. Sådd.
Det första man började med var att jämna till plogtiltarna med sladden. På bilden så ligger sladden på drögen som användes för att transportera utrustning mellan åkrarna och även för att t ex transportera sten

Därefter harvades jorden 2-3 gånger för att den skulle bli lös och lucker före sådden.

Bild ur Corren 2003.
Bild ur Corren.
Såmaskinen bestod av enkelt beskrivet av en låda på två hjul från lådan gick ett antal rör ned till marken som utsädet rann ned genom.
Efter sådden vältades jorden, till vilket användes en ringvält även kallad cambridgesvält, för att jordytan skulle bli jämnare och mindre stenar trycktes ned för att ej skada skördemaskinen eller lien.
Skörd.
Skörden började i augusti, med rågen. (Nuförtiden börjar skörden tidigare därför att man har förädlat spannmålen så att den mognar tidigare.) När jag var omkring 15-16 år så slog jag all spannmålen med lie och mor och far band den i kärvar. kärvarna sattes sedan upp i krakar dvs. runt en krakstör ställdes 8 kärvar och över dem hängdes några kärvar som bildade ett "tak" som gav ett någorlunda skydd för regn.

Krakar

I början på 1950-talet var liens epok slut, ty då började skörden med hjälp av självbindare att slå igenom även på mindre gårdar. Det var en granne i byn som skaffade sig en sådan och som vi kunde köpa hjälp av med skörden, den klarades då av på en bråkdel av den tid som det hade gått åt tidigare. Självbindaren skar av säden, samlade ihop den och knöt den i kärvar som föll ned på marken.

Det här kan vara en bild på far när de bodde på Gotland.

Så här kunde det i princip se ut när man körde in skörden. Bilden är tagen när jag gjorde dagsverken på en granngård. Vi däremot hade bara en häst.

Eftersom vi hade en ganska liten loge som vi inte kunde få plats med all skörd, så körde vi hem och lade upp skörden i en dös framför logen, där vi sedan tröskade den. Dösen täcktes med en presenning, som far hyrde av Albrektssons presenningsuthyrning.

Tröskning.
Tröskningen var en årligen stor händelse på de mindre gårdarna. När det blev dags för tröskning på hösten, var det ett ambulerande tröskverk som kom och till det var det i regel två man som medföljde och så fick vi buda upp några grannar som hjälpte till. I gengäld så fick jag hjälpa grannarna när det blev deras tur. Det värsta arbetet vid tröskningen var att stå på skullen och ta emot halmen, den skulle fördelas och packas så att det ej blev fullt på engång. Halmen blåstes upp med en fläkt och det dammade ordentligt, man försökte att skydda sig med glasögon men oftast blev det imma på dem, så det var besvärligt. 1951 fick vi elektrisitet installerat, men före det så användes en råoljemotor till att driva tröskverket. Tröskverket och motorn fick man transportera med häst, till tröskverket gick det åt två hästar och så var det en man som skötte om bromsningen i nedförsbackarna.
Ekonomin byggde på kor och höns, vi odlade sådant som kunde användas till djurhållningen för att minimera inköp av foder. Således såldes ingen spannmål.

Vallodling
Höskörden var viktig för djurhållningen. Hö skördades under tre år på samma åker, det bestod av klöver och timotej, fröblandningen såddes tillsammans med t.ex. havre och under det första året så växte det endast cirka 10 cm, så att när havren hade skördats och det insådda hade växt till sig en tid så blev det bra bete för djuren.
Första årets skörd gav i stort sett endast klöverhö och som användes endast till mjölkkorna. Andra årets skörd gav en blandning av lika mycket klöver som timotej. Tredje årets skörd gav till största delen timotej, som var lämpligt som foder till hästen, hästens mage mår ej bra av för mycket klöver och i synnerhet av färsk klöver kan den få kolik.
Eftersom man sådde in en ny åker med hö varje år så hade man alltid rätt sammansättning av hö.
Höskörden var alltid beroende av väderleken, det gällde att följa med i väderleksrapporterna för att se när det var lämpligt att slö höet. Bingo var det om höet fick ligga några dagar och torka i solskenet, innan man hässjade det, sedan gjorde det inte så mycket om det kom ett lättare regn, ty hässjan kunde stå emot det. Kom det regn på höet när det låg på marken, så kunde man bli tvungen att hässja det vått och då hade det svårt att torka utan att möglas.
När jag var 14 år fick börja att köra slåttermaskinen, man fick vara uppmärksam på inställningen av klingan så att den inte gick emot någon sten, den fick inte heller klippa förhögt upp. Jag har ett minne från den första åkern som jag slog med slåttermaskinen, man kör den runt fältet och på så vis så slutar man mitt i fältet och då hade maskinen skrämt in flera möss till slutet så där var det avklippta sådana när slåttern var färdig.
Höskörden var en bråd tid och arbetssam därför att det var mitt i högsommaren, varmt och svettigt både för människor och djur. Hästen hade det besvärligt med flugor och bromsar, när bromsarna kom och surrade och satte sig på hästen blev den orolig, om den då såg att vi hade upptäckt den stod den stilla så vi kunde slå till den med en gaffel eller handen utan att den rörde sig.
Att köra in hö var även det varmt och mycket arbete, för höet skulle upp på höskullen och det gick med handarbete, det var att häva och bära och att trampa ihop det så att det blev plats för allt som skulle in.
Slåttermaskin. Hästräfsan användes till att samla ihop höet med när vi hässjade det.

En bild på våra hässjor
Vi hade en sådan här vagn som vi kallade "fjädervagnen", dess riktiga benämning var nog jigg. Den använde vi när vi åkte till affären och sålde ägg samt handlade och när vi åkte till kvarnen och malde säd till bröd och djurfoder.

En sådan här vagn hade vi att t. ex.köra hö på. Man kunde också sätta på en stor "låda" när det gällde att transportera t ex gödsel och foderbetor
Konservärtor
En nischodling för att bättra på lönsamheten var att odla konservärtor, till konservfabriken som fanns i Linköping. Den var styrd av konservfabriken på så sätt att de bestämde vilket datum som ärtorna skulle sås och när de skulle skördas. Till skörden fick vi be grannar att komma och hjälpa till att plocka ärtbaljorna som packades i säckar och med lastbil gick in till fabriken.

Ärtskörden.

Jordbrukets utveckling på mindre gårdar.
Fram till början på 1940-talet då jag började första klass i skolan så var det en gård i Häggebo by som använde sig av oxar.
I slutet på 40-talet kom elektriciteten. Under kriget använde man karbidlampor både utomhus och inomhus, i karbidlampan reagerar kalciumkarbid med vatten och bildar acetylen, som brinner med en kraftig vit låga i en enkel brännare. Det var en viss teknik att få karbidlampan att fungera , man fick inte fylla den med för mycket karbid för då blev trycket stort och påfrestningarna på tätningarna blev stora och den blev otät. Om den fick brinna ut helt så började lågan att sota och brännaren sotade igen, men det fanns rensnålar.
Vi barn kunde tillverka bomber med karbid, om man lade karbid och vatten en burk och satte på ett tätslutande lock, så small det efter en stund.
Efter kriget så kom fotogenen tillbaka och ersatte karbiden. Det var enklare att hantera fotogenen än karbiden, vi hade också ett fotogenkök, Primuskök, att laga mat på, det blev ganska så effektivt eftersom man kunde pumpa upp tryck i fotogentanken så det blev fart på lågan.
Vi fick elektricitet 1951, det blev en stor skillnad att vrida på strömbrytaren och få det överflödande ljus som det blev, jämfört med fotogenlampan, både inomhus och speciellt i ladugården.
I början på 50-talet kom självbindaren och ersatte lien i skördearbetet, då kom även traktorn som vi lejde för att plöja och harva. I början på 60-talet kom skördetröskan, som vi lejde för skörden.

Kvarnen
När jag var i 11 till 12-årsåldern så började jag att köra till kvarnen med säd till malning, det var såväl vete och råg som skulle malas till mjöl för bakning, samt havre som skulle grovmalas till djurfoder.
Kvarnen var Nykvarn som låg i Gammalkil och det var cirka 4 km till kvarnen.
Vid ett tillfälle på vintern var det militärövning och det var en motorcykel som hade kanat av vägen och som jag hjälpte till att få upp på vägen.
Det kunde vara riktigt kallt att åka till kvarnen på vintern, så många gånger fick man gå bredvid kälken för att hålla värmen. Och när jag kom hem hände det att jag satte mig med fötterna i spiselugnen för att få bort den stickande smärtan i dem. Däremot var det riktigt skönt att göra åkturen på sommaren.

Skogshuggning
På vinterhalvåren när jag var 15-16 år så åtog jag mig en del skogshuggning, det var gallring således mindre träd som jag kunde rå på. Det var massaved som kapades i 2 meterslängder och barkades. Det var även props den kunde vara upp till 3 m och barkades. Props, stötta på engelska,exporterades och användes i engelska kolgruvor!

Nytt tak på ladugården.
Ladugården hade spåntak som alla uthus hade på 1940-talet och dessa behövdes förnyas efter cirka 30 år. Så när jag var i 10-årsåldern bytte vi spåntak på ladugården.
Det gick till så att man med en spade skyfflade bort de gamla spånen och sedan började man lägga och spika fast det nya spåntaket.
Till spånor användes gran, sågade ämnen kokades så de blev mjuka, sedan klövs de och späntades till spånor.
Vi köpte spånor i sådana här buntar.
Så här började man lägga spåntaket.
Här är ett färdigt spåntak.

Tillbaka