Stallperioden.Började på hösten när betet började att ta slut och det var straxt före frostnätterna, ungefär i månadsskiftet september-oktober.
Dagsschemat för djuren i ladugården var: Frukost vid halvsex bestående av, krossad havre från egen odling och kraftfoder som innehöll en viss del köpt foder av majs och andra produkter som djuren tyckte om, det märktes på dem för de blev oroliga och sträckte på sig när man kom med det. Vi hade en fodergrind framför djurbåset som var stängd medan fodret lades fram och när den drogs bort blev det vild rusning fram.
Därefter blev det hö till hästen och mat till grisen. Efter detta vidtog mockning i gödselrännan, det blev ett antal grepar med dynga som skulle bäras ut till gödselstacken, det var en ganska frän doft av urin och gödsel i ladugården på morgonen.
Efter rengöringen och när man hade strött med halm och korna fått hö för att stå lugna började mjölkningen, beroende på hur många kor som mjölkade så var vi en eller två som mjölkade. Vi hade ingen mjölkningsmaskin så det var handmjölkning som gällde. Mjölkningen behövde bli klar så fort som möjligt därför att mjölken skulle kylas ned och det tog en stund, sedan skulle den transporteras till mjölkbryggan för att hämtas av mjölkbilen som kom vid åttatiden.

Nästa foderrätt på menyn kunde vara foderbetor, som var mycket omtyckta av korna. Därefter fick de vatten i hinkar som vi om det fanns vatten i källan vi kunde pumpa upp, med en handpump i ladugården.
Det fanns även en källa vid bryggstugan 100 meter från ladugården där man kunder hämta upp vatten med en krok från två till tre meters djup. Det blev några vändor med oket eftersom varje ko drack minst två hinkar vatten, betänk också att på vintern var det också snö att gå och pulsa i.

Ibland när man hade tid så rycktade vi djuren, det innebar att man hade en skrapa och en borste, man skrapade bort fasttorkad smuts (skit)och borstade hårfällen blank. Borsten rengjordes mot skrapan och man fick ett pulver där "stöv", som lades i en sträng bakom kon, det var kvittot på att man hade rycktat. Efter att djuren ströhalm att ligga på och havrehalm att äta kunde man lämna dem.

Om vi hade någon kalv så skulle den matas, den fick enbart mjölk för den såldes som spädkalv efter cirka två veckor.

Mitt på dagen fick djuren tillsyn och något torrfoder att tugga på.

Vid fyratiden på em var det dags att ta hand om djuren igen, det blev samma matsedel som på morgonen. Mjölkningen började vid femtiden, man försökte att hålla samma tider med mjölkningen om korna var högmjölkande dvs om de hade kalvat nyligen.

Vid handmjölkning så kom det alltid i föroreningar i mjölken, därför så silades mjölken genom en sil med ett filter som samlade upp smutsen innan mjölken rann ned i mjölksån, som kunde rymma 30 eller 50 liter. Vi försökte alltid att hålla hög kvalite på mjölken, för vid hög kvalite fick vi ett bättre pris. Därför var det viktigt att mjölken kyldes ned så fort som möjligt, detta hade sina problem på sommaren, då man fick ställa ned mjölksån i vatten och byta vattnet flera gånger.
På mejeriet togs slumpmässigt prov på mjölken med avseende på renhet och fetthalt.
Vi lyckades hålla felfri mjölk så att vi fick diplom som, Mjölkpropagandan delade ut, några gånger. 1951 fick jag åka in till Linköping och hämta diplomet i Vallenbergssalen från landshövding Hamilton.

Kons mjölkningscykel.
Kon är dräktig i drygt 9 månader eller 282 dagar.
När tiden för kalvning närmade sig, så fick man hålla koll på kon när hon skulle kalva och det gjorde man genom att känna på en sena vid svansroten, när den var mjuk eller inte kändes så var kalvningstiden inne. Var korna ute på bete så tog man in kon så hon fick kalva i ladugården.
Man försökte att vara med vid kalvningen, för att vid behov hjälpa till och att ta hand om kalven, så att kon fick slicka den ren. Och sedan ta in den i kalvkätten. Om det var en ko som kalvat tidigare så gick kalvningen oftast lätt. Men om det det var en förstföderska, så kunde det ibland vara besvärligt. Man få hjälpa till att dra ut kalven, de utstickande benen var våta och hala så man fick fäst ett rep runt benen och dra. Man ville också ha en kontroll på att efterbörden kom ut, därefter hamnade den på gödselstacken.
De första dagarna mjölkade kon råmjölk, som var viktig för kalven den första dagen, för att magen skulle komma igång. Råmjölken använde vi till maträtten kalvdans, som var ett måste vid varje kalvning.
Vid ett tillfälle så kalvade Stjärna ute i beteshagen, jag körde ut med häst och vagn och lastade kalven på vagnen och Stjärna följde villigt med hem.

På sommaren mjölkades korna ute i beteshagen, då fick man sätta på den en grimma och binda den oftast vid en gärdesgård. Det var ofta besvärligt med myggor och flugor när man satt ut och mjölkade för både kon och mjölkaren. Svansen svängde oupphörligt efter flugorna, så det hände att man fick binda upp den. För att inte kon skulle sparka efter flugor eller att hon var kitslig när man mjölkade, så kunde man sätta på en sparkkedja på bakbenen.
Om korna var relativt nykalvade så mjölkade de mycket och de ville bli mjölkade, då kom de oftast självmant till mjölkningsplatsen. En ko som hade bra mjölkningsanlag kunde hålla på att mjölka för fullt fram till nästa kalvning, om det fanns bra till gång på bete, men det var ej bra för kons fortsatta mjölkning och kondition, så därför försökte man att få den att sina så att den kunde gå sin ett par månader för kalvningen.

Om det var torrår kunde betet bli så dåligt att det inte räckte till för att korna skulle kunna mjölka någorlunda, då fick man ta till vissa nödåtgärder såsom att hugga ned lövträd till exempel aspar som korna tyckte om att äta. Potatisblast gick också att använda som nödfoder.

Cirka tre veckor efter kalvningen blir kon brunstig, men det är för tidigt betäcka kon då, man försöker få kon att kalva om ett år igen. Därför tar man in kon i ladugården tills brunsten har gått över, det tar två dagar, i annat fall blir det oroligt i beteshagen när den brunstiga kon rider på de andra och hon kan skada sig på t ex taggtråd om grannens kor går på andra sidan stängslet. Brunsten återkommer med tre veckors mellanrum.
Jag har många gånger gått till tjur med kor, det kunde bli några kilometer ibland beroende på var det fanns någon lämplig tjur. Man fick då ringa och komma överens om tidpunkt för betäckning, kostnaden var fem eller tio kronor. Ibland kunde det vara en stor tjur och jag kom med en kviga, ibland kunde det vara en liten tjur till en vuxen ko.
Det förekom att kon inte blev dräktig vid den första betäckningen och hände också att vi hade en ko som blev fertil och då blev det slaktbilen.
Det var alltid spännande att se när man kom ut med tjuren, att se hur den reagerade om den var bråkig eller lugn, nu var det ju ingen fara för omgivningen för tjuren leddes i nosringen så den lydde ju föraren.

I början på 1950-talet, 52/53 upphörde man med tjurhållning och man övergick till insiminering.

Korna hade sina bestämda platser i ladugården som de kände till och som de gick till och ställde sig i, när de blev insläppta när de hade varit ute på bete. På sommaren gick de ute dygnet om, men på våren och på hösten tog man in dem om det blev kallt och frost på nätterna. Kylan tar energi från korna så de mjölkar mindre.
Varje ko hade en namntavla som var uppsatt över sin plats. Den var svart och man skrev med vit krita: Födelseår, kalvningstid och betäckning.
Våra kor hade namn såsom: Stjärna, Blanka, Leona 36, Justina ( född på justinadagen).

I begynnelsen var kon