Nyodling
I slutet på 1940-talet sökte och fick min far bidrag för att rationalisera jordbruket. Det innebar att en agronom från lantbruksnämnden kom hem och gjorde en täckdikningsplan över åkrarna. Därefter vidtog täckdikning som utfördes för hand, det blev ett grävande som var ganska slitsamt därför att man skulle gräva ned till ett djup av en meter, det var viktigt att man grävde så att det blev fall för vattnet, så att det rann åt rätt håll, till hjälp för detta användes täckdikningsplanen på vilken det var utsatt mått för hur lutningen skulle vara. Det fanns en nollpunkt från vilken dikningen utgick, man satte upp riktkäppar som man mätte in djupet efter. Täckdikningen bestod av ett nät av diken över åkrarna, där mindre rör mynnade ut i större. På denna tid användes tegelrör, de minsta hade en innerdiameter på cirka 40 mm och en längd på 30 cm.
Efter täckdikningen fyllde vi igen de öppna dikena som fanns mellan de små åkerlapparna. En sammanhängande åker efter täckdikningen bestod av 9 små åkrar från början.

Rationaliseringen bestod också i att ta bort stenrösen och större stenar i åkrarna, de större stenarna var vi tvugna att spränga bort, en sprängning föregicks av ett tidsödande arbete med att borra ett hål i stenen. Vid borrningen gick det bäst om man var två, så far och jag arbetade tillsammans, det gick till så att en höll i borret och den andre slog men en borrslägga. Det var viktigt att den som höll i borret vred det runt i lagom stor vinkel så att hålet fick en jämn bottenyta annars kunde borret kila fast i hålet. För att få ut det stenmjöl som bildas vid borrningen användes vatten, men för att vattnet inte skulle skvätta upp vid släggslagen så använde man en granrismantel som borret träddes igenom.

För att det skulle gå bra att borra i sten var det viktigt att borren var vässade och härdade på rätt sätt. Det fanns smeden Bergström i närheten av Gammalkils kyrka, som var duktig på detta, dit jag cyklade för att få borren vässade. Oftast så väntade jag på att de blev klara. Det fanns en lanthandel intill smedjan så jag kunde köpa lite godis under tiden.

Längden på borrhålet berodde på hur stor stenen var eller hur stor diameter den hade, om stenen var en meter så behövde vi borra in cirka en halv meter. Borret gjorde ett hål på cirka 30 mm diameter.
Sedan fick man bedöma hur mycket dynamit som behövdes för att spränga stenen i lämpliga delar. En "dynamitgubbe" var cirka 20 cm lång och 2 cm i diameter och var inlindad i vaxat papper. Vid laddning i borrhålet togs papperet bort och dynamiten placerades i hålet och pressades ned med en laddstake så att man fick den att fylla ut hålet, för att få dynamiten att explodera behövdes en tändhatt och för att få tändhatten att explodera behövdes en stubintråd, stubintråden träddes in i tändhatten och nöps fast med en speciell tång (Som jag har kvar). I den sista dynamitgubben placerades tändhatten med stubintråden och den fördes ned i hålet med försiktighet, därefter täckte man över stenen med lämpligt material t. ex. ris och stockar, sedan tändes stubinen och man ropade: " tänt är det här!". Med en längd på stubinen på omkring 50 cm så hann man att springa och ställa sig bakom ett lagom stort träd och invänta detonationen, vilket utöver smällen även förde med sig ett bombardemang av småsten inom en viss radie, som man delvis var utanför.

Vi hade en mindre betesmark som gjorde inbuktnig på åkerskiftet, den odlade vi upp till åker där fanns det mycket sten och stubbar att ta bort och även en mindre vattendamm där djuren drack, som fyllde vi igen.

När jag var i 10-årsåldern så lade far nytt spåntak på ladugården. Vi hade hjälp av en snickare med det, jag fick också vara med och blötlägga spån, de skulle vara fuktiga för att ej spricka vid spikningen. Spånen var cirka 3 mm tjocka och 100 breda och 400 långa, Spånen fick man köpa av spåntillverkare, de gjordes av gran, granstammen kapades i 40 cm långa kubbar som kokades i vatten så de blev så mjuka att det gick att göra spån av dem.

I början på 1950-talet renoverades ladugården genom att golvet cementerades och vattenledning drogs in, men vattnet pumpades upp för hand, från ett dike som gick nedanför ladugården. Tidigare var det trägolv som med vissa mellanrum fick förnyas. Gödselstaden cementerades också.

Hönshuset fick också ett golv av betong.

Tillbaka